Läser regler till A Song of Ice and Fire

Jag sitter och läser reglerna till rollspelet A Song of Ice and Fire (baserat på G.R.R. Martins fantasyepos) och gillar det jag ser.

Är det någon som har spelat med systemet som kan ge några tips. Vad funkar och vad funkar inte?

/A

har skummat reglerna, och gillar det jag läst.. men har hört att det finns en hel del errata.

Jag har köpte softback utgåvan och där ska dom ha fixat alla buggar. Det är en skön 9X6tums mjukpärmsbok. Tyvärr är den svartvit och allt är mycket tajt satt men det funkar.

Vi kanske skulle samla några sköna lirar och gör ett speltest. Säg en söndag i november?

Vad jag hört har SoIF sjyssta regler för att hantera skador i strid - där man kan ta någon sorts permanent "lyte" för att negera tunga träffar.

Men i övrigt, vet jag nog inget.

Okej, bra skadesystem säger du.

Då ska jag kolla på det.

Annars gillar jag systemets motståndsslag (jag har överlag blivit helt såld på rollspel med regel baserad på motståndsslag, svårighetsgradsslag), tärningspooler och karaktärsskapande. Det verkar vara ett bra fantasylir. Funderar på om reglerna funkar till Artesias The Known World. Antagligen så.

Hej! Kul med nytt forum, ska försöka hänga här å mycket jag hinner och kan.

Några snabba reflektioner kring spelet:

i) Jag har inte läst reglerna så nu kan jag bara bidra med fördomar. Håll tillgodo!

1) Regelsystem som ska emulera en stämning/miljö/setting

Att tex skadesystemet ser ut som det gör låter bra, eftersom lyten spelar en inte oväsentlig roll i eposet. Jag är dock kritisk till den här typen av regler.

Principen bakom ett regelsystem som genom regelmotorn ska bygga upp en miljö/etc gör att reglerna finns till för att vi som spelare ska förstå världen. Det låter väl sunt och riktigt, men då blir också spelets grundläggande syfte att "vi skapar en värld".

Det är inget fel - i sig - men blir svårt för den rollspelare som vill spela "ett spel". I stället för att känna att jag har en rollperson som möter världen och klarar av utmaningar i den, så blir min rollperson ett medel för att jag som spelare ska skaffa mig en förståelse av världen. Lite tillspetsat kan man säga att "spelet spelar mig" snarare än tvärtom.

Och då blir frågan huruvida "A song of ..." är ett spel eller något annat? Är det kanske en sorts interaktiv (nåja) samberättelse snarare än ett rollspel?

Nu är inte det här spelet ensamt om denna problematik, men jmf med gamla Star wars som jag tycker tillhandahåller en spelmekanik som både lyckas ge en trovärdig världsbeskrivning utan att det får alltför stora konsekvenser för det gejmistiska.

Det återstår dock att titta i spelet för att kunna ge det en fullständig recension.

2) GRR Martins berättelser ur ett genusperspektiv

Jag älskar verkligen Martins böcker och läste de första tre delarna med glödande fascination. Så många levande karaktärer, och fantastiskt intriger! Men, i trean kände jag att synen på kvinnan blev lite too much. Kanske var det den cyniska behandlingen av den dr skeppsflickan som fick mig att undra hur länge man kan skriva om kvinnor på det sättet utan att det blir alltför svårt att värja sig mot det obehagliga i beskrivningen i sig? Det fortsätter boken och Daenarys öden är också starkt färgade av en märklig kvinnosyn.

Någonstans tycker jag att gränsen passeras, den gräns som säger att otvivelaktiga moraliska frågor visst kan vara passande, intressanta och nödvändiga ingredienser, men inte som eget objekt, eftersom de då blir något sorts normaliserande av det äckliga i sig. Nu finns det ju massvis med konst (tänker bl.a. på den där konstnären som ställde ut HIV-smittat blod...) som VILL provocera och äckla. Till och med Nobelprisvinnande författare (Hertha Müller) kan frossa i äckligheter.

Problemet med GRR Martin blir att han inte vill fånga vår uppmärksamhet mot hur kvinnor ges en stereotyp behandling eller väcka vårt intresse för hur kvinnan behandlas i fantasylitteraturen. Tvärtom är kvinnorna (och behandlingen av dem) i hans böcker nödvändiga ingredienser i hans fantasivärld. Precis lika ofrånkomliga som orcherna för Tolkiens Sagan om Ringen.

Därför känns det till slut lite magstarkt när det ena kvinnoödet efter det andra utgår från en rätt kuslig kvinnosyn. "Varför?" börjar jag undra, varpå den frågans obesvarbarhet gör läsningen en otjänst.

Del fyra ligger fortfarande oläst och jag vill nog inte läsa den. De första delarna är så bra och förtrollande att jag vill skydda minnet av dem från nya jobbiga frågor som gör sig påminda om och om igen.

3) Kritik eller diskussion

Jag skulle vilja avsluta mitt första inlägg här med en kritisk blick på mina egna erfarenheter: spel är subjektiva föremål och rollspel är en beteckning som passar på långt mer än min trånga definition. Vad det sedan innebär "att spela" lämnar jag fegt därhän men med insikten att den frågan kanske ska besvaras innan man ger sig i kast med att gnälla över temaspel.

GRR Martins verk ÄR förtrollande och hans texter förtjänar läsning. Han lyckas med något många andra fantasyförfattare (eller författare) misslyckas med och har fantastiska kommentarer till det psykologiska spel som inte bara förekommer i hans fantasivärld. Därför är böckerna värda läsning, både för den som sedan vill spela i hans värld som för den som önskar sig en god läsupplevelse.

Jag skulle avslutningsvis vilja föreslå att den som inspireras av GRR Martin och dessutom vill få ut något av hans verk i rollspelssammanhang, tar med sig det som han gör så bra: de intensiva personporträtten och de ständigt virvlande konflikterna som tar nya oväntade vägar allteftersom.

DET skulle gå att spela! Varför inte i Saga? Eller i D&D 3,5? Eller i friform?

Kul att ditt första inlägg här är långt och mycket innehållsrikt. Du lägger rippan högt. Toppen.

Jag har inte kommit så långt i GRR Martins böcker utan läser den första boken parallellt med rollspelet (som Green Ronin, www.greenronin.com, har skapat). Därför väljer jag att inte kommentera synpunkterna som du har kring kvinnosynen i böckerna utan håller mig till rollspelets regler.

Jag tror att du och jag har en olik syn på regler till rollspel men jag tror att vi delar några saker. Jag tror att vi båda gillar regler, som ett stöd för det dramatiska och spännande spelet. Jag tar mitt avstamp i Noir (neotrad-spel) och när jag läste Noir blev det en uppenbarelse för mig. Dessutom har jag haft riktigt bra spelsessioner med hjälp av Noirs regler. Varför jag pratar om Noirs regler är att jag ständigt har på mig Noirglasögon när jag idag läser andra rollspel. Det behöver inte vara något positivt då det begränsar mig men det är med den måttstocken som jag betygsätter ett rollspel och avgör om det är för mig eller inte.

SIFR tycker jag verkar ha många bra regler som stödjer spelet men jag tycker inte att regler skapar ett format där jag blir spelad av världen. Jag gillar culture-gaming och älskar stämningar och världsbeskrivningar, gärna med stöd av regler. Att ha regler som ska spelas och utmanas för att klara de situationer, strid eller konflikt, som min karaktär ställs inför är inte för mig. Sådana regler finns i D&D anser jag. Där ska man hitta nyckeln till konflikten, kanske är det en feat, kanske ett magiskt föremål.

Jag hoppas att jag har lyckats bemöta ditt inlägg med ett uns av läsbar diskussion.

Det återstår att se hur bra SIFR verkligen är. Det vet man inte förrän man spelat det.

/A

Håller inte med om kvinnosynen, böckerna är fulla med starka kvinnliga karaktärer... det unkna är helt världsrelaterat, hur rutten syn männen i världen har på kvinnor. Vilket ökar känslan av "verklig värld". Karaktärer som Daenerys, Ayra, Brienne och Catelyn är ju knappast våp, de skildras som intressanta personer. Och jag börjar till och med smågilla Cersei Lannister, trots att hon är en "skurk".

Då får jag fortsätta läsa böckerna och se själv vad jag tycker om gestaltningen av kvinnor. Men jag ska var uppmärksam och återkommer med kommentarer kring den frågan.

Jag återkommer också med lite feedback kring reglerna när jag har skapat mitt första hus, skapat ett par karaktärer samt speltestat strid, sociala konflikter samt reglerna för intrig.

/A